lördag, juni 21, 2008

Astrallogi

"Astralvandring!" sa han.
"Ursäkta?" svarade jag.
"Astralvandring, har du hört talas om det?"
"Är ej det när ens själ lämnar ens kropp och ger sig iväg på resa i den här världen eller en annan?"
"Precis" svarade han och fortsatte "Jag tror att jag ger mig iväg på en astralvandring varje gång jag lämnar min fru där hemma."
"Jaså?" sa jag med en så neutral röst som kunde förmå.
"Ja ungefär så är det men istället för att lämna min kropp och låta min själ ge sig iväg på vandring så stannar min själv kvar och min kropp går iväg."
Hans ansikte fick ett drag av svagt oro när han fortsatte.
"Det är min stora skräck att jag en dag ska ge mig för långt bort och att min själsliga navelsträng som finns mellan min kropp och ande ska brista och att min kropp aldrig mer ska hitta hem igen."
Han tittade på mig med en forskande och kanske även något hoppfull blick och sa
"Om det skulle hända, tror du att jag någonsin skulle kunna bli mig själv igen?"
"Ursäkta, detta är min hållplats och jag måste stiga av" sa jag och reste mig från min plats och steg av bussen.
Jag gick med snabba steg mot min destination för jag hade hoppat av flera hållplatser för tidigt och skulle bli sen till mitt möte. Jag tänkte medan jag gick där och såg alla de håglösa tommögda människor som passerade mig på gatan. Har de gått för långt? Har de för länge sedan lämnat sin själ hos den de älskade? Stannade de borta för många dagar och nätter så att deras kroppar inte längre vet var de hör hemma? Jag stannade till ett tag, tittade mig om och fortsatte sedan bort.